Another Twist Inside This Wild Ride...

Sitter på jobbet med en varm Café au Lait, från den nya kaffemaskinen. Lika bra att spendera lediga dagar med att jobba - eller? Man får tankarna på annat i varje fall och får fokusera den ork som finns till nyttiga saker, även om man egentligen inte orkar särskilt mycket..

Ser ändå fram emot att december är slut.... *suck*  Vill inte ha mer problem än vad som redan uppstått. Känns som att det har varit tillräckligt för det här året och lite till. Men men man ska aldrig sluta förvåna sig, alltid vara beredd på mer, vilket är en sak jag ändå lärt mig. Men ett nytt år "låter" i alla fall alltid bra i mångas öron, även i mina. Dessutom får man avlägga ett nytt nyårslöfte. Förra årets var "Raka Rör", vilket har fungerat relativt bra. Vad nästa års blir är fortfarande en öppen fråga...

Lilla Nisa har bråttom...

Trodde inte barn kunde beröra på det viset.. Men att få vara den första att veta om en graviditet, följa utvecklingen månad för månad och snart veta att det är dags för Nisa anlända till världen är en känsla svår att beskriva. Kunna följa vecka för vecka vilka organ som utvecklas, att fostret kan höra utomstående ljud, känna igen röster - Är det inte fantastiskt att det verkligen är på det här viset?

Men hon får allt stanna kvar i mamma Tugbas mage ett tag till, eftersom bara 33 + 1 veckor har gått. Så att få vetskap om att hon låg på förlossningen redan i fredags gav mig en stark oroskänsla - blev rastlös och nervös. Det är ju inte jag som är pappan?! Visst skulle hon klara sig, men det är ju alltid bättre att få ligga kvar i mammas mage så länge som möjligt, där det är varmt och tryggt.

Att få träffa Tugba igen,  på sjukhuset kändes som en sten släppte. Bara se att allt var bra och att Nisa låg kvar på sin plats, trots att hon har flyttat sig nedåt. Det var däremot jobbigt att vika från Tugbas sida och åka hem när besökstiden var slut. Men sånt är livet och jag får ju chansen att träffa henne snart igen - med eller utan Nisa i famnen. För nu väntar vi bara på att se vilken dag hon väljer att anlända...
   
      

*Min sessa*

Vem är lycklig om inte jag? Sitter vid mitt skrivbord och skypar med min sessa och bästa vän - Anne-Li. Så mycket har jag längtat efter att höra hennes röst och det är en lättnad att få sitta och prata med henne igen. Redan har det gått över två timmar. Så som vanligt kan vi väl sitta o prata på i flera timmar utan problem. Allt för mycket att diskutera och analysera, samt planera inför framtiden...

Längtar ändå tillbaka till i somras, då vi bodde tillsammans i min lägenhet. Dagarna var fyllda av allt som var roligt - bla träning, skratt i det oändliga, diskussioner, mys, biljard, middagar, äventyr och våra nattliga kuddkrig! Bästa sommaren.... Men men hon kommer hem nästa vecka, bara sju dagar kvar och då får jag äntligen krama om henne igen - Lucky me! Då är Biskrem Bitches förenade igen...

Annars har den här dagen gått fort trots feber. Har dessutom jobbat på Huzells, så kanske inte så konstigt. Anyway, nu ska jag sätta mig och ta en kopp te i soffan...