Idag har jag funnits lika länge utanför mammas mage som jag låg därinne. Det stämmer nästan helt i alla fall, eftersom jag valde att titta ut lite tidigare. Jag var helt enkelt för nyfiken på vad världen hade att erbjuda och dessutom var det fruktansvärt trångt. Barnmorskorna ifrågasatte hur jag kunde ha fått plats i den lilla fostersäcken jag låg i.

 

Anyway, som mamma brukar säga när hon kommer på sidospår. Nu kanske jag ska ta och berätta om mina framsteg den sista månaden.

Jag har fortfarande inte lärt mig krypa till mammas och pappas förtvivlan.. Nej, riktigt så illa tycker de ju inte det är, men de försöker heja på mig, så att jag ska lära mig. Jag kommer ju nästan upp helt på alla fyra, men sedan säckar jag ihop. Det är lite tungt helt enkelt, men allting tar sin tid, även om jag blir väldigt frustrerad.

 

Vad mer? Jo, jag har lärt mig säga mam mam till mammas stora glädje, men favoritordet är fortfarande papapa. Det upprepas många gånger om dagen. Har dessutom börjat bli lite ledsen när mamma och pappa vinkar hejdå och går. Det är inte alls roligt när de skämtar om det.

 

En rätt stor sak till är att jag älskar att gå. Självklart håller någon i mina händer, även om jag själv många gånger inte tror det behövs. Jag har även blivit stadigare och kan stå och hålla i mig i ett bord kortare stunder, så lite nytt finns det allt att berätta.

 

Nu ser jag fram emot nästa månad och hoppas på att krypandet ordnat upp sig sedan dess. Dessutom har jag en Turkietresa att se fram emot och det blir min första flygresa. Hoppas att det ska gå bra. Spännande ska det i alla fall bli!