Lilla Nisa har bråttom...

Trodde inte barn kunde beröra på det viset.. Men att få vara den första att veta om en graviditet, följa utvecklingen månad för månad och snart veta att det är dags för Nisa anlända till världen är en känsla svår att beskriva. Kunna följa vecka för vecka vilka organ som utvecklas, att fostret kan höra utomstående ljud, känna igen röster - Är det inte fantastiskt att det verkligen är på det här viset?

Men hon får allt stanna kvar i mamma Tugbas mage ett tag till, eftersom bara 33 + 1 veckor har gått. Så att få vetskap om att hon låg på förlossningen redan i fredags gav mig en stark oroskänsla - blev rastlös och nervös. Det är ju inte jag som är pappan?! Visst skulle hon klara sig, men det är ju alltid bättre att få ligga kvar i mammas mage så länge som möjligt, där det är varmt och tryggt.

Att få träffa Tugba igen,  på sjukhuset kändes som en sten släppte. Bara se att allt var bra och att Nisa låg kvar på sin plats, trots att hon har flyttat sig nedåt. Det var däremot jobbigt att vika från Tugbas sida och åka hem när besökstiden var slut. Men sånt är livet och jag får ju chansen att träffa henne snart igen - med eller utan Nisa i famnen. För nu väntar vi bara på att se vilken dag hon väljer att anlända...
   
      

Kommentera här: