Som jag skrev i del 1, så skulle inte värkarna komma att kännas mindre. Idag är all den smärtan diffus, även om jag vet att jag aldrig känt en sådan kraftig smärta.

 

Natten till den 27:e oktober blev sammandragningarna bara starkare och starkare. Jag låg i soffan och halvsov, ömsom tittade på teven. Vetekudden värmdes på, gång på gång fram till morgontimmarna. Ringde sjukhuset vid 7-tiden och de sade att vi skulle avvakta och komma in efter lunch.

 

Jag gick in till H och berättade vad sjukhuset meddelat och fortsatte småpacka det sista. Tog en dusch, för värme ska ju hjälpa en del mot sammandragningarna och fortsatte sedan vila med värmekudde.

Vid elva åkte vi hem till H:s mamma och de åt frukost. Det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna få i mig någon mat. Drack lite te, men det var inte speciellt gott det heller. Jag vankade fram och tillbaka och andades. H:s mamma tyckte att vi skulle skynda på, men jag sade hela tiden att vi stannar lite till och lite, men till slut fick vi åka in. Det tar trots allt nästan en timme till sjukhuset. Jag ringde även mamma och pappa, för att berätta att vi var på väg in. 

 

Vi kom dit och de började med att undersöka mig. Jag hade bara öppnat mig någon centimeter och latensfasen som den kallas, var inte helt avklarad. Dock uppmätte barnmorskan att jag hade otroligt kraftiga sammandragningar för att inte ha kommit till den aktiva fasen än.

Naiv som jag är frågade jag om bebisen skulle komma innan klockan sex. Jag fick ett leende och ett svar om att vi förhoppningsvis skulle vara föräldrar innan tolv-slaget. Jag och H skrattade gott! (Men samtidigt, skulle det ta så lång tid? I efterhand undrar jag vad jag förväntade mig, för kroppen är unik som den är).

 

Jag fick två Citodon och vid halv två fick vi skriva in oss på patienthotellet. Mina restriktioner var att få i mig lite näring och sova lite. Jag fick i mig en yoghurt och sov sedan två timmar. När jag vaknade kände jag mig bättre, men lite förskräckt, då sammandragningarna i stort sett avtagit!  

Vi ringde till förlossningen och de sade att det inte var ovanligt och det kan dröja bra länge innan de kommer igång. Samtalet avslutades och jag tror nog att H blev mer besviken än mig, så jag satte igång och promenerade fram och tillbaka i rummet för att få igång det hela. Sade till H att nu åker vi och köper pizza. Valde en pizzeria på andra sidan Karlstad (den bästa i och för sig) och körde lite omvägar dit. När vi väntade på pizzerian började det komma känningar och i bilen på väg tillbaka blev sammandragningarna starkare igen, men jag sade inget.

Lade mig i sängen igen och H åt sin mat och pratade med en kompis som ringde och kollade hur de gick. Ryktet hade spridit sig.

H hann bara lägga på och hade tur att han hunnit äta upp sin pizza, för jag kände att det bara rann till och jag bokstavligen kastade mig på golvet och ropade förtvivlat " H, jag har kissat på mig". Men det slutade inte rinna... Jag var helt genomblöt. Vi ringde till förlossningen igen vid lite innan sex och de sa åt oss att komma upp. Jag frågade om jag kunde duscha innan, men de bad oss att komma direkt.

H körde mig dit i en rullstol (för jag var genomblöt om byxorna) och jag skrattade hela vägen, för hela situationen kändes komisk, samtidigt som att vi visste att nu var det verkligen dags.

 

Väl där började undersökningarna igen. Jag hade öppnat mig mer och hade rätt kraftiga värkar enligt personalen. I tillägg hade jag fått 38,3 i feber vilket inte var så bra och ganska höga infektionsvärden. Blev kopplad till dropp för detta, som jag hade under hela förlossningen.

De tyckte dock att fostersäcken såg hel ut, men de visade sig att det gått hål på den på sidan, så de fick ta hål på den där det ska vara ett hål på den.

 

Vid tio var jag half-way-to go och då gick det rätt fort. På en och en halvtimme var jag redo att gå till nästa skede. Jag kommer ihåg att både barnmorskan och läkaren sade att det var helt otroligt att jag orkade, eftersom jag aldrig fick vila mellan värktopparna, för de avlöste mer eller mindre varandra. Jag spydde på slutet ett par gånger och trots att de försökte få i mig saft eller dextrosol så gick de inte. Jag blev otroligt illamående. Vatten var det enda som gick ner. Jag låg ner hela tiden, oftast på sidan, för jag kände att jag klarade att ta värkarna som bäst  i den ställningen. Kommer fortfarande ihåg tanken jag tänkte: "Jag ska aldrig mer föda barn". Ändå fokuserade jag och tänkte att en värk är en värk närmre och jag kollade kontinuerligt med barnmorskan hur långt det var kvar till nästa fas på ett ungefär, för då kunde jag själv räkna ut om jag skulle orka och om det var dags att öka lustgasen.

Jag valde att bara ha lustgas och jag tyckte att jag hanterade värkarna bra, med endast det. Krafterna började ta slut då jag inte ätit mer än en liten yoghurt på ca 30 timmar.

Inför krystningsskedet valde jag bäckenbottenbedövning och jag är enormt glad att jag valde att ta det. Jag fick krysta i två timmar för att få ut vår lilla prins. Han vägrade vrida på sig (envis redan då) och i tillägg påverkade det att jag hade väldigt starka knipmuskler sa barnmorskan.

H har i efterhand berättat att jag en gång under krystningsskedet klagat fram att jag ville gå hem, för nu orkade jag inte mer och så hade jag sagt att det kändes som om jag sprack. Det sistnämnda kommer jag ihåg lite vagt. De var duktiga och tog i akt det enda jag skrivit i mitt förlossningsbrev. Jag var rädd för att spricka och de lade en varm blöt handduk som jag önskat.

 

Den 28:e oktober 02.18 var vår lilla prins här!! Det kändes så overkligt, men så underbart. Alla smärtor bara försvann! 3715 gram och 52 centimeter lång. En liten bebis med lite "Alien"-format huvud (pga att han vägrat att vrida sig) och full med fosterfett, han var vår. Vilken lycka!

          

Barnmorskorna (två stycken), läkaren och undersköterskan som alla var där hos oss, var chockade över att en så pass stor bebis fått plats i den lilla fostersäck som han legat i. Den var verkligen inte stor, så jag förstår verkligen att han har sparkat och bökat runt, som han har gjort i magen.

 

Vid fem-tiden fick vi mat och det var så gott! Det är nog faktiskt bland det godaste jag någonsin ätit!

          

 

Vi fick åka hem med vår lilla prins och om vi var lyckliga och stolta! Idag är alla smärtor diffusa och skulle jag få frågan igen om jag kunde tänka mig att gå igenom det här, så skulle jag utan tvekan svara ja! Det här har gett oss det finaste vi någonsin kunnat önska oss - Mailo!