Del 2

 
Som jag skrev i del 1, så skulle inte värkarna komma att kännas mindre. Idag är all den smärtan diffus, även om jag vet att jag aldrig känt en sådan kraftig smärta.
 
Natten till den 27:e oktober blev sammandragningarna bara starkare och starkare. Jag låg i soffan och halvsov, ömsom tittade på teven. Vetekudden värmdes på, gång på gång fram till morgontimmarna. Ringde sjukhuset vid 7-tiden och de sade att vi skulle avvakta och komma in efter lunch.
 
Jag gick in till H och berättade vad sjukhuset meddelat och fortsatte småpacka det sista. Tog en dusch, för värme ska ju hjälpa en del mot sammandragningarna och fortsatte sedan vila med värmekudde.
Vid elva åkte vi hem till H:s mamma och de åt frukost. Det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna få i mig någon mat. Drack lite te, men det var inte speciellt gott det heller. Jag vankade fram och tillbaka och andades. H:s mamma tyckte att vi skulle skynda på, men jag sade hela tiden att vi stannar lite till och lite, men till slut fick vi åka in. Det tar trots allt nästan en timme till sjukhuset. Jag ringde även mamma och pappa, för att berätta att vi var på väg in. 
 
Vi kom dit och de började med att undersöka mig. Jag hade bara öppnat mig någon centimeter och latensfasen som den kallas, var inte helt avklarad. Dock uppmätte barnmorskan att jag hade otroligt kraftiga sammandragningar för att inte ha kommit till den aktiva fasen än.
Naiv som jag är frågade jag om bebisen skulle komma innan klockan sex. Jag fick ett leende och ett svar om att vi förhoppningsvis skulle vara föräldrar innan tolv-slaget. Jag och H skrattade gott! (Men samtidigt, skulle det ta så lång tid? I efterhand undrar jag vad jag förväntade mig, för kroppen är unik som den är).
 
Jag fick två Citodon och vid halv två fick vi skriva in oss på patienthotellet. Mina restriktioner var att få i mig lite näring och sova lite. Jag fick i mig en yoghurt och sov sedan två timmar. När jag vaknade kände jag mig bättre, men lite förskräckt, då sammandragningarna i stort sett avtagit!  
Vi ringde till förlossningen och de sade att det inte var ovanligt och det kan dröja bra länge innan de kommer igång. Samtalet avslutades och jag tror nog att H blev mer besviken än mig, så jag satte igång och promenerade fram och tillbaka i rummet för att få igång det hela. Sade till H att nu åker vi och köper pizza. Valde en pizzeria på andra sidan Karlstad (den bästa i och för sig) och körde lite omvägar dit. När vi väntade på pizzerian började det komma känningar och i bilen på väg tillbaka blev sammandragningarna starkare igen, men jag sade inget.
Lade mig i sängen igen och H åt sin mat och pratade med en kompis som ringde och kollade hur de gick. Ryktet hade spridit sig.
H hann bara lägga på och hade tur att han hunnit äta upp sin pizza, för jag kände att det bara rann till och jag bokstavligen kastade mig på golvet och ropade förtvivlat " H, jag har kissat på mig". Men det slutade inte rinna... Jag var helt genomblöt. Vi ringde till förlossningen igen vid lite innan sex och de sa åt oss att komma upp. Jag frågade om jag kunde duscha innan, men de bad oss att komma direkt.
H körde mig dit i en rullstol (för jag var genomblöt om byxorna) och jag skrattade hela vägen, för hela situationen kändes komisk, samtidigt som att vi visste att nu var det verkligen dags.
 
Väl där började undersökningarna igen. Jag hade öppnat mig mer och hade rätt kraftiga värkar enligt personalen. I tillägg hade jag fått 38,3 i feber vilket inte var så bra och ganska höga infektionsvärden. Blev kopplad till dropp för detta, som jag hade under hela förlossningen.
De tyckte dock att fostersäcken såg hel ut, men de visade sig att det gått hål på den på sidan, så de fick ta hål på den där det ska vara ett hål på den.
 
Vid tio var jag half-way-to go och då gick det rätt fort. På en och en halvtimme var jag redo att gå till nästa skede. Jag kommer ihåg att både barnmorskan och läkaren sade att det var helt otroligt att jag orkade, eftersom jag aldrig fick vila mellan värktopparna, för de avlöste mer eller mindre varandra. Jag spydde på slutet ett par gånger och trots att de försökte få i mig saft eller dextrosol så gick de inte. Jag blev otroligt illamående. Vatten var det enda som gick ner. Jag låg ner hela tiden, oftast på sidan, för jag kände att jag klarade att ta värkarna som bäst  i den ställningen. Kommer fortfarande ihåg tanken jag tänkte: "Jag ska aldrig mer föda barn". Ändå fokuserade jag och tänkte att en värk är en värk närmre och jag kollade kontinuerligt med barnmorskan hur långt det var kvar till nästa fas på ett ungefär, för då kunde jag själv räkna ut om jag skulle orka och om det var dags att öka lustgasen.
Jag valde att bara ha lustgas och jag tyckte att jag hanterade värkarna bra, med endast det. Krafterna började ta slut då jag inte ätit mer än en liten yoghurt på ca 30 timmar.
Inför krystningsskedet valde jag bäckenbottenbedövning och jag är enormt glad att jag valde att ta det. Jag fick krysta i två timmar för att få ut vår lilla prins. Han vägrade vrida på sig (envis redan då) och i tillägg påverkade det att jag hade väldigt starka knipmuskler sa barnmorskan.
H har i efterhand berättat att jag en gång under krystningsskedet klagat fram att jag ville gå hem, för nu orkade jag inte mer och så hade jag sagt att det kändes som om jag sprack. Det sistnämnda kommer jag ihåg lite vagt. De var duktiga och tog i akt det enda jag skrivit i mitt förlossningsbrev. Jag var rädd för att spricka och de lade en varm blöt handduk som jag önskat.
 
Den 28:e oktober 02.18 var vår lilla prins här!! Det kändes så overkligt, men så underbart. Alla smärtor bara försvann! 3715 gram och 52 centimeter lång. En liten bebis med lite "Alien"-format huvud (pga att han vägrat att vrida sig) och full med fosterfett, han var vår. Vilken lycka!

          

           
   
 
Barnmorskorna (två stycken), läkaren och undersköterskan som alla var där hos oss, var chockade över att en så pass stor bebis fått plats i den lilla fostersäck som han legat i. Den var verkligen inte stor, så jag förstår verkligen att han har sparkat och bökat runt, som han har gjort i magen.
 
Vid fem-tiden fick vi mat och det var så gott! Det är nog faktiskt bland det godaste jag någonsin ätit!
          
 
          
Vid åtta fick vi lämna rummet och vi valde att åka hem denna dag. Först skulle dock både jag och lilleman undersökas. Han blev godkänd och så även jag. De ville inte att jag skulle lämna förrän febern var borta och infektionsvärdena lägre. De kom fram till att jag fick feber på grund av att jag knappt sovit eller ätit något. Allt försvann när förlossningen var över. 
 
Vi fick åka hem med vår lilla prins och om vi var lyckliga och stolta! Idag är alla smärtor diffusa och skulle jag få frågan igen om jag kunde tänka mig att gå igenom det här, så skulle jag utan tvekan svara ja! Det här har gett oss det finaste vi någonsin kunnat önska oss - Mailo!
 
         
 

Del 1

 
Jag har bestämt mig och jag kommer dela med mig av en förlossningsberättelse. Det är lika mycket för min egen skull, då jag vill ha dessa inlägg som ett minne. Jag vill inte glömma bort hur allt började och hur det kändes. Så här började det:
 
Innan och efter jag blev gravid har vi pratat om att vi hoppats på en liten oktoberkille. H hoppades mest på kille och jag en bebis i oktober. Om vi hade fått en tjej, född i november hade vi förstås blivit lika glada, men så var det i alla fall.
Datum för beräknad födsel blev satt till 1 november och det var större chans för en novemberbebis rent krasst. Jag tycker det om inte annat, för oftast kommer barnen efter beräknad födsel enligt mig och jag visste att jag inte skulle ha tålamod att gå och vänta ännu längre. 40 veckor är tillräckligt!
 
Anyway, så fick vi på andra ultraljudet veta att det var en liten kille som vi skulle få. Det kändes extra roligt, då vi är så många tjejer. Men som jag sagt så många gånger förr, ett barn är värt mer än vad man någonsin kan önska sig. True story...
 
          

 
Den 28:e september jobbade jag min sista dag och jag avslutade med bröllop och ett 14-timmarspass. En härlig avslutning, helt ärligt! (Ett inlägg om sista dagen finner ni HÄR.) Sedan väntade en dryg månad hemma innan beräknad ankomst och det var nog bra med mina vätskefyllda ben. Det är helt sjukt var mycket vatten jag hade!
 
Det var en rätt skön månad, där jag fortsatte mitt powerwalkande, vilade mycket med benen i högläge, hälsade på mamma och pappa en hel del, var i Karlstad hos barnmorskan, hälsade på min syster och lite vänner, bakade mycket, shoppade en hel del osv. Jag hade en lista att bocka av på saker jag vill hinna med helt enkelt.
 
          
 

          
 

          
 
 
Mot slutet eller ett par månader innan Mailo kom till världen, infann sig känslan av att vår lilla bebis skulle komma tidigare än beräknat. Därför var jag i närheten av mina familjer och ofta hos mamma och pappa när H var i Norge. Han var rädd att inte hinna i tid och det fanns en känsla att det mycket väl kunde bli så. Men vi visste att vi hade full back up från jobbet och att färjan skulle köra över om honom när han än ringde.
 
Sista gången H åkte till jobbet började mer och mer känningar komma. Kan ju inte sticka under stolen med att jag inte försökte få min förlossning att starta, men bebis kommer när bebis vill, så är det bara, trots allt jag sprang i trappan här hemma och städade.
Dagarna gick och jag började få mycket mer sammandragningar och molande värk som inte släppte. H kom och åt frukost med oss på lördagen den 26 oktober och vi fortsatte hem.
Hela den dagen ägnade jag åt bakning, matlagning och lite fixande här hemma. Jag anade att saker och ting hade att igång lite smått, då den så kallade slemproppen gått, men jag fortsatte glatt utan H:s vetskap. Ville inte oroa honom i onödan, då jag inte hade så ont.
 
Så här lade sig Lilleman den kvällen.
          
 

Kvällen kom och vi skulle gå till sängs, men jag får erkänna att det var inte länge jag låg kvar i sängen. Började få ont, så värmde min vetekudde och drack te, i hopp om att det skulle bli bättre.
 
Ja, det skulle ju inte komma att kännas mindre. Det är en sak som är säker.. Något jag skrattar åt i efterhand.
En sak är säker och det var att någon väntade in att pappa skulle komma hem från jobbet och sedan var det bara att sätta igång!
 
Del 2 kommer..
 
 

TBT - Rutinultraljud

 
Idag, för precis ett år sedan, var det dags för vårt rutinultraljud. Det var en pirrig och lite smånervös känsla, då vi skulle få se vår lilla älskling.
 
När vi åkte in satt vi båda och funderade på vad det skulle komma att vara. H var helt säker på att vi skulle komma att få en liten tjej, då vi har hur mycket tjejer som helst i våra familjer.. *ler* Så sett var jag också tvärsäker, men magkänslan trodde ändå en pojke. Det viktigaste var ändå att det var ett friskt litet barn. Allt handlade mest om att vi var nyfikna!
 
          
 
Väl vid sjukhuset mötte vi upp mamma. Hon och pappa tillbringade mycket tid i Karlstad i maj förra året, så det var roligt att hon ville följa med.
Kom in till slut i väntrummet och det blev vår tur att gå in. Mamma fick tyvärr inte följa med in, men hon fick en liten kik på slutet. Det låg en liten en med fem fingrar på varje hand och fem tår på varje fot. Åter igen var tummen i munnen, precis som på KUB-testet. Lite komiskt!
Beräknad födsel blev satt till 1 november och det var precis som jag trodde. Barnmorskan på den orten vi bor trodde något helt annat. Jag bytte senare barnmorska, vilket jag berättat tidigare.
 
Till slut frågade vi lite försiktigt om hon kunde se vad det var för kön. Vi var bra nyfikna. Det lilla krypet visade sig vara en pojke.
 
           

Att veta att vår lilla son mådde bra och hade det bra, var en ren och skär lycka! Vi "skuttade" därifrån och gick till min pappa för att berätta den glada nyheten, innan vi ringde till resten av våra familjemedlemmar!